Tågförsening nära stoppa Lars Ohly

Tåget som partiledaren Lars Ohly kom med för att delta i upptakten på Vänsterpartiets kampanj för att utveckla kollektivtrafiken i Skåne var drygt en halvtimme försenat.

Heltid för alla
När partiet lyfter de viktigaste punkterna på kortare och längre sikt är heltidstjänster för alla som vill, men rätt till deltid för de som vill, ett återkommande krav.

– Tanken är då inte att man ska behöva pendla från sin ena halvtid på en ort till en annan på annan ort bara för att regionen ses som en arbetsplats, säger Mikael Persson.

En ingångslön på 21 000 kronor till alla, oavsett yrkeskategori är också ett krav. Det finns en del personal i servicegrupper som ligger väldigt lågt, kommenterar Vilmer Andersen.

Tandvården ska ingå
En viktig valfråga i hälso- och sjukvården är att partiet vill ta bort den patientavgift för barn och ungdomar mellan tolv och 19 år som majoriteten införde den här mandatperioden.

– Och så ska tandvården in under högkostnadsskyddet. Att lyfta in tandvården i sjukförsäkringen är den enda vettiga tandvårdsreformen. Det finns ensamstående mammor som aldrig har råd att gå till tandläkaren, menar Mikael Persson.

Vänsterpartiet är kritiskt till Hälsovalet och privata avtal eftersom man anser att det är svårt att ha en långsiktighet i ekonomi och personal när listningen ändras om folk byter vård-enhet.

– Om tillgänglighet och kvalitet ska bli bättre i hela Skåne ska man i stället satsa på det interna förändringsarbetet och låta personalens egna idéer och förslag komma fram, tycker Vilmer Andersen.

För kollektivtrafiken har partiet två mål: billigare och bättre. Mest spännande är partiets förslag om att Skåne blir försöksområde, ett av två, för gratis kollektivtrafik, som får finansieras av extra statsbidrag eller via skattsedeln.

På kort sikt vill Vänsterpartiet ha gratis kollektivtrafik för alla över 65 år, och dessutom bättre möjligheter för unga genom exempelvis studentrabatt. Allt bygger på ett nära samarbete med kommunerna.

Pågatåg Nordost
Mikael Persson förklarar hur viktigt det är att inte släppa greppet om Pågatåg Nordost, även om de nu ser ut att gå vägen.

Mellan en halv och en miljard behövs, anser Vänsterpartiet, och det utan att ha alltför höga ambitioner.

Sydsvenska Dagbladet
Publicerad 10 maj 2007 16.05 | Uppdaterad 18 maj 2007 9.25  

Temat för det svenska kungaparets pågående statsbesök i Danmark är Öresundsregionen. På torsdagen besöktes Ørestad och då höll Mikael Wiehe, med rötter på båda sidor av Sundet, detta tal för kungligheterna om vad det innebär att vara Öresundsbo. Vi publicerar hans manuskript här.

Min far var dansk. Min mor var svensk.

Min far kom från Köpenhamn. Min mor var från Limhamn i Malmö.

Jag bodde mina första sex år i Valby i Köpenhamn innan jag flyttade med min mor till Malmö när mina föräldrar skilde sig. Men jag besökte min far regelbundet en gång i månaden och två veckor på sommaren och kunde på så vis hålla min danska vid liv.

Detta gjorde att jag, vid de fåtal tillfällen då jag träffade min mor och far tillsammans, mitt i en mening obehindrat kunde skifta från svenska, när jag talade med min mor, ”til dansk, når jeg snakkede med min far”.

Jag har åkt mellan Malmö och Köpenhamn med tågfärja och passagerarbåt, med flygbåt och svävare, med bil och till och med flyg en gång för länge sedan.

Jag är den före detta bromotståndaren som nu inte förstår hur jag skulle klara mig utan bron.

Jag har släkt och familj i både Malmö och Köpenhamn och i mitt arbete ger jag ungefär hundra konserter om året, huvudsakligen i Sverige och Danmark.

På lite håll i min släkt kan man till och med hitta en dansk konsul avfotograferad när han står på kajen i Malmö och bockar för den med ångslupen anlände Christian X.

Det är på konsulns ”kongelige danske porcelän” jag äter mina söndagsmiddagar.

När jag var liten kunde man på vissa biografer se filmer som man skulle titta på genom nån sorts pappglasögon med ett rött och ett blått öga. Bilden blev då tredimensionell. På samma sätt upplever jag denna min dubbla hemhörighet. Den har gett mig en sorts tredimensionellt seende på livet och världen: allt behöver inte vara på ett sätt, passar man inte in på det ena stället så passar man kanske in på det andra. Det finns alltid också en annan värld. Min dubbla hemhörighet innebar också lite längre fram i livet att jag, när jag åkte till Köpenhamn med mina kompisar, inte betraktades som en av ”de fulle svenskere” och inte behövde känna mig träffad av Extrabladets kampanj ”Gör en god gärning. Följ en svensk till båten”. Jag var ju dansk i Danmark på samma sätt som jag var svensk i Sverige.

Jag har kort sagt varit lyckligt lottad. Jag har känt och känner mig hemma, älskad, trygg och accepterad på båda sidor av Öresund.

Men det är klart att jag blev mobbad. De kallade mig för dansk skideröv när jag kom till det rika, välmående Sverige från det fattiga Efterkrigs-Danmark där sexåriga gossar som jag gick i kortbyxor till och med på vintern, där man fortfarande kylde kylskåpen med isblock, värmde vardagsrummen med koks i kaminerna, där man inte hade råd med dyr import från utlandet utan drack Jolly Cola i stället för Coca-Cola och där man var tvungen att ta Scarlett Line från Köpenhamn till Landskrona om man ville se Clark Gable kyssa Scarlett O’Hara i ”Borta med vinden”. Och jag minns fortfarande hur jag förundrad såg månen spegla sig i det blanka i parkettgolvet när jag för första gången, en kväll i november 1952, steg in i lägenheten på sjunde våningen på Limhamnsvägen 12 B i Malmö. Och genom perspektivfönstren kunde man se ljusen från Köpenhamn...

Och det är klart att jag ibland också har känt mig kluven och distanserad. Att jag ibland har kunnat skaka på huvudet åt dessa märkliga svenskar som springer runt i skogen i sina toppaluvor och äter sur mjölk med lingon. Eller dessa märkliga danskar med sin förslagenhet i affärer, sina ironier och sin olust inför att ta något som helst ”alt for alvorligt”.

Men låt oss säga som det är, så som i det lilla så ock i det stora: Sverige har alltid varit storebror, lite starkare, lite rikare, lite arrogantare, lite översittaraktigare, lite mer besserwisser. Och Danmark har alltid varit lillebror. Och lillebror har alltid retat och retat sig på storebror: hans melankoliska fåordighet, hans tillknäppta stelhet, hans prudentlighet, hans regler och förordningar. I Danmark heter ju Sverige inte Sverige utan ”Forbuds-Sverige”. Och när jag spelar i Danmark så finns det ingenting som ger så omedelbar succé som att säga något ofördelaktigt, lite halvelakt om Sverige.

Och storebror å sin sida har alltid älskat lillebror! Lillebrors röda pölser, lillebrors gröna Tuborg, lillebrors blå himmel och gula halmtak, lillebrors liberalism och ”hygge”, lillebrors Tivoli och Christiania.

Men nu har storebror börjat bli lite orolig för lillebror. För i lillebrors land har det plötsligt kommit en ännu mindre bror eller klasskamrat eller skolkamrat och det finns de som inte är snälla emot honom. Som retar och knuffar honom och drar honom i turbanen. Som behandlar honom som en storebror fast han är så mycket mindre. Som sätter sig på honom och hånar och gör sig lustig över honom.

För min egen del stod detta sorgligt klart när jag för ett par år sedan besökte Frihedsmuseet i det före detta Gestapohögkvarteret i det gamla polishuset i centrala Århus på Jylland. En av vaktmästarna – som liksom min far hade slagits i den danska motståndsrörelsen under kriget - uttryckte då sin glädje över den nybyggda Öresundsbron. På den tyckte han nämligen att jag, som uppenbart var så förtjust i muslimer, kunde marschera över med dem allihopa och sen vidare upp till Norrland där vi svenskar ju hade gott om plats.

När jag var liten kom det många danskar till Malmö. Ofta för att köpa billigt kaffe. Också nu finns det många danskar i Malmö. En del kommer för att köpa sin bil billigare, några kommer för att bo billigare men många kommer också för att det har stiftats lagar som förbjuder dem att leva i Danmark med den de älskar för att han eller hon kommer någon annanstans ifrån. Det är en skam! Och i Sverige hör man allt oftare människor tala om pölsefascismen.

Men det är klart, storebror och speciellt de skånska storebröderna har också all anledning att se kritiskt på sig själva nu när högerextremisterna i det Sverigedemokratiska partiet med stor sannolikhet kommer att ta plats i den svenska riksdagen efter nästa val.

Men för mig har det alltså gått bra. Jag är integrerad. Jag kan njuta av de mognaste frukterna i det som håller på att bli Öresundsregionen. Jag är en riktig Öresundsbo!

Just därför tycker jag att det känns viktigt att påminna om att jag är född i Stockholm, att mitt namn är tyskt, att min fru är från Latinamerika, att hennes mor är ”av engelskt ursprung” och att mina barn som ju är framtidens Öresundsbor alltså har både danskt, svenskt, tyskt, engelskt, spanskt och indianskt blod i sina ådror. Åtminstone!

Jag tycker också att det känns viktigt att berätta, att hur mycket jag än tycker om Malmö och Köpenhamn så trivs jag också oerhört bra i Oslo och Helsingfors. Jag har haft några av mina mest fantastiska upplevelser i Johannesburg i Sydafrika och Santiago i Chile och några av mina lyckligaste stunder i Rom och Paris.

Vad jag vill säga är att man, för att travestera den franska författarinnan Simone de Beauvoir, inte föds till Öresundsbo. Öresundsbo är något man blir.

Öresundsbo är något man blir för att man tycker om att vara i Öresundsregionen, för att man känner sig hemma, älskad, trygg och accepterad här.

Och på samma sätt som jag på så vis har blivit Öresundsbo, är det min förhoppning, att alla de som kommit hit de senaste trettio åren också ska bli Öresundsbor: tycka om Öresundsregionen, bli omtyckta och känna sig hemma och trygga här.

Vad jag också skulle vilja säga är, att detta att höra hemma någonstans, att älska sin hembygd, att intressera sig för dess historia och att slå vakt om dess särart för mig inte innebär att jag tycker att denna hembygd skulle vara överlägsen eller bättre än andra delar av världen. Tvärtom har denna kärlek, kunskap och stolthet över min hembygd, hjälpt mig att förstå och respektera andra människors kärlek till och stolthet över sin hembygd, sin historia och sina rötter. Jag älskar dessa mina två fädernesländer, inte för att de är bättre än andra länder, utan för att det är där som just jag hör hemma. Liksom jag älskar mina två modersmål, inte för att de är bättre eller vackrare än andra språk utan för att det är de språk som jag uttrycker mig bäst på.

Denna kärlek till mina hembygder och mina språk har gett mig en trygghet och en säkerhet som har gjort att jag utan rädsla har kunnat ge mig ut och upptäcka världen runt omkring. Oavsett om det har varit Berlin eller San Francisco, Managua eller Harare.

Och om jag fick önska mig något här idag så skulle det vara att alla vi som är här tillsammans kunde arbeta för att göra Öresundsregionen till en region som utmärker sig för sin öppenhet och generositet. En region utifrån vilken vi med glädje och nyfikenhet kan utforska världen. En region dit alla är välkomna och där alla som vill kan bli Öresundsbor.

  MIKAEL WIEHE
musiker

Statens "privatiseringsvåg" kritiseras i ny bok

2009-09-30 17:39
Från LO.Tidningen

Gör en vänstersväng som i Norge

Det finns en konstig föreställning om att det enda sättet att vinna medelklassen i Stockholm är att föra en mer borgerlig politik. Det har gjort att en del socialdemokrater ängsligt blickar mot medelklassen och tror att sänkta skatter, mer privata alternativ och uppluckrad arbetsrätt är det enda sättet att nå dem och maktinnehavet.

 

Men varifrån kommer dessa uppfattningar?
Inte vet jag. Om man tittar på vad TCO:s egna medlemsundersökningar säger, så inte är det att medelklassen på något sätt skulle stödja en sådan borgerlig politik som en del socialdemokrater tycks tro.

Tvärtom, en klar majoritet av TCO-medlemmarna anser i likhet med LO att det är fel att sänka skatten om det går ut över välfärden. Vidare är medlemmarna inom TCO negativa till fler privata alternativ inom offentliga sektorn.
 
Än mer ideologiskt intressant är att TCO-arna tydligt anser att det är samhällets ansvar, inte den enskildes, att varje människa ska ha en god levnadsstandard. Man har också en positiv människosyn och litar starkt på folk.

Vilket är intressant och motsäger dem som tror att en borgerlig profilpolitik med mer disciplinering och kontroll skulle vara en nyckel till att nå dessa grupper.

Farlig strategi
Bortsett från att det är märkligt att ens tänka tanken att kasta sina värderingar åt sidan bara för att vinna makten, så är föreställningen att man på så sätt kan vinna medelklassen en farlig politisk strategi.

Genom att politiskt acceptera de ideologiska motståndarnas idéer försvinner den opinions- och folkbildande kraften som behövs för att mobilisera människor.

På marginalen finns det många som vacklar i sina övertygelser. Får de endast höra en högerinriktad kamp om väljarna kommer det att stärka värderingar som går åt det hållet. Dessutom kommer det politiska intresset hos dem som företräder en mer radikal politik att mattas och valdeltagandet i kärntrupper kan minska.

Att inte stå upp för och argumentera för sina ideologiska grundvärderingar kan vara förödande i längden.

Tyskt haveri
Den lärdomen måste man nu dra från ett havererat socialdemokratiskt parti som det tyska. Den stora valförlusten i söndags är ett tragiskt kvitto på en politik som blivit alltför anpassad till den borgerliga ideologin.

Det började redan under Schröder med bland annat sänkt a-kassa och försämrad arbetsrätt och fortsatte när man ingick en koalition med Merkel och högern.

Att däremot göra en vänstersväng och stå upp för sin historiskt ideologiska roll ger resultat.

Det har vi sett från det norska Arbeiderpartiet som efter katastrofvalet 2001 helt svängde och nu starkt motsätter sig privatiseringar, skattesänkningar och urholkning av välfärden. De har belönats med framgång i två raka val.

Något att lära av, eller?

Stefan Carlén

Förbundsekonom Handels

Congratulations President Obama on the Nobel Peace Prize -- Now Please Earn it!

Dear President Obama,

How outstanding that you've been recognized today as a man of peace. Your swift, early pronouncements -- you will close Guantanamo, you will bring the troops home from Iraq, you want a nuclear weapon-free world, you admitted to the Iranians that we overthrew their democratically-elected president in 1953, you made that great speech to the Islamic world in Cairo, you've eliminated that useless term "The War on Terror," you've put an end to torture -- these have all made us and the rest of the world feel a bit more safe considering the disaster of the past eight years. In eight months you have done an about face and taken this country in a much more sane direction.

But...

The irony that you have been awarded this prize on the 2nd day of the ninth year of what is quickly becoming your War in Afghanistan is not lost on anyone. You are truly at a crossroads now. You can listen to the generals and expand the war (only to result in a far-too-predictable defeat) or you can declare Bush's Wars over, and bring all the troops home. Now. That's what a true man of peace would do.

There is nothing wrong with you doing what the last guy failed to do -- capture the man or men responsible for the mass murder of 3,000 people on 9/11. BUT YOU CANNOT DO THAT WITH TANKS AND TROOPS. You are pursuing a criminal, not an army. You do not use a stick of dynamite to get rid of a mouse.

The Taliban is another matter. That is a problem for the people of Afghanistan to resolve -- just as we did in 1776, the French did in 1789, the Cubans did in 1959, the Nicaraguans did in 1979 and the people of East Berlin did in 1989. One thing is certain through all revolutions by people who wish to be free -- they ultimately have to bring about that freedom themselves. Others can be supportive, but freedom can not be delivered from the front seat of someone else's Humvee.

You have to end our involvement in Afghanistan now. If you don't, you'll have no choice but to return the prize to Oslo.

Yours,
Michael Moore
MMFlint@aol.com
MichaelMoore.com

P.S. Your opposition has spent the morning attacking you for bringing such good will to this country. Why do they hate America so much? I get the feeling that if you found the cure for cancer this afternoon they'd be denouncing you for destroying free enterprise because cancer centers would have to close. There are those who say you've done nothing yet to deserve this award. As far as I'm concerned, the very fact that you've offered to walk into the minefield of hate and try to undo the irreparable damage the last president did is not only appreciated by me and millions of others, it is also an act of true bravery. That's why you got the prize. The whole world is depending on the U.S. -- and you -- to literally save this planet. Let's not let them down.