De forcerade och undermåliga beslutsprocesserna kring försäljningen av sjukhusfastigheterna i Ängelholm och sammanslagningen av universitetssjukhusen i Malmö och Lund är illavarslande för den politiska kulturen inom Region Skåne, skriver regionpolitikerna Uno Aldegren (S) och Vilmer Andersen (V).
Vid årsskiftet slogs de två universitetssjukhusen i
Lund
och Malmö samman till ett jättesjukhus med 12 500 anställda och en budget på 10 miljarder kronor, en koloss som sett till både personal och ekonomi är större än alla skånska kommuner utom Malmö.
Denna stora förändring av den skånska sjukvården visar att Region Skåne är inne på en olycklig väg när det gäller såväl sjukvårdens organisation som hur de politiska besluten i regionen underbyggs och fattas.
Låt oss börja med det politiska beslutsfattandet. Sedan Region Skånes bildades 1999 har det varit kutym med breda politiska överenskommelser vid större förändringar inom sjukvården.
Denna linje har beklagligt nog den styrande femklövern med
Jerker Swanstein
(M) i spetsen övergett. Vi säger inte att en politisk minoritet skall ha vetorätt mot organisationsförändringar, men numera saknar den politiska ledningen vilja att ens diskutera viktiga frågor utanför den styrande kretsen av majoritetspolitiker.
Bakgrunden till denna numera övergivna politiska tradition med breda uppgörelser var inte att konsensus ansågs som ett eftersträvansvärt ideal i sig, utan att stora förändringar – som påverkar en organisation med mer än 30 000 anställda – måste ha en längre hållbarhet än en mandatperiod.
Under hösten har två tydliga brott mot den tidigare kulturen skett:
Den inledningsvis nämnda sammanslagningen av universitetssjukhusen i
Lund
och Malmö, samt försäljningen av sjukhusfastigheterna i Ängelholm.
Dessa beslut drevs igenom på kortast möjliga tid, utan utrymme för vare sig breda politiska diskussioner eller för personalen att säga sin mening. När det gäller beslutet om Ängelholm valde vi inom oppositionen att åberopa kommunallagens minoritetsskyddsregler, och tvingade därigenom fram en återremiss.
Vid den förnyade beredningen av ärendet konsulterades
Sverige
s Kommuner och Landstings juridisk expertis. Vid denna granskning ansågs beslutsunderlaget så undermåligt att den politiska ledningen pressades till stora förändringar i det skriftliga bakgrundsmaterialet, men huvudlinjen låg fast och fullmäktiges borgerliga majoritet beslutade ändå att sälja sjukhuset.
Viljan att fatta snabba beslut utan debatt grundar sig måhända på förhoppningen att framstå som handlingskraftig och beslutspotent, men tyvärr blir resultatet främst dåligt underbyggda beslut med stora kvalitetsmässiga brister.
Rädslan för diskussion med politiska meningsmotståndare och fackliga företrädare säger kanske mest något om tilltron till de egna förslagen, och leder till en toppstyrd organisation som inte har förmågan att hantera stora förändringsprocesser med framgång.
Sammanslagningen av sjukhusen i
Lund
och Malmö är ett tydligt exempel på ett beslut som hade mått bra av en mer ingående diskussion inom professionen och politiken. När sjukvården världen över lämnar stordriftstänkandet till förmån för flödestänkande och självförbättrande system, då väljer vi i Skåne att likt
Stockholm
och Göteborg prioritera ett nytt jättesjukhus. Detta när framgångsrika förändringar av vården i andra länder istället inneburit att besluten decentraliserats till den patientnära verksamheten.
I Skåne finns ett frö till sådan en sådan utveckling i och med arbetet med lean healthcare, men nu riskerar all kraft och energi som en sådan förändring kräver istället att konsumeras av sammanslagningen. Detta hade förhoppningsvis kunnat undvikas med ett seriöst och blocköverskridande samtal om hur den skånska sjukhusvården kunde utvecklas.
Vi är beredda efter valet att ta ansvaret för ett förändringsarbete med en bättre och mer demokratisk förankring. Nu kan vi bara hoppas att det nya sjukhusets blotta storlek tvingar fram nödvändiga decentraliseringar. Men det är – som sagt – bara en förhoppning.
UNO ALDEGREN
VILMER ANDESRSEN.